Madeleine

Sjöman

Fil.dr i specialpedagogik, biträdande universitetslektor

Verksam vid

Malmö universitet

Berätta lite om din bakgrund!

År 2012 påbörjade jag min forskarutbildning och i mars 2018 lade jag fram min doktorsavhandling. Den har en specialpedagogisk inriktning: jag studerade barn med beteendesvårigheter på sammanlagt över 80 förskoleavdelningar.

– I bagaget har jag en utbildning till först grundskollärare och sedan till specialpedagog.

Berätta om din forskning!

– Jag har länge varit extra intresserad av barn i behov av särskilt stöd, alltsedan jag utbildade mig till grundskollärare och senare till specialpedagog i Göteborg. Mer specifikt har jag intresserat mig för de barn som inte har någon diagnos men som ändå har svårigheter i socialt samspel och kan ha svårt att lära sig. Det är en svårdefinierad grupp och de flesta av dem har inte fått någon diagnos men kan ha stora svårigheter ändå i förskolan och skolan.

– Jag brukar kalla dem för ”gråzonsbarnen”, då de oftast inte har så stora svårigheter som uppfyller kriterierna för en diagnos. Trots detta kan de ha stora svårigheter i det sociala samspelet med barn och personal men också visa lägre grad av engagemang. De här barnen fungerar oftast de första åren på förskolan. När det börjar närma sig förskoleklassen brukar personalen uppmärksamma barnets svårigheter i högre grad och signalera behovet av särskilt stöd.

Vad säger forskningsresultaten?

– Barn med beteendesvårigheter har bättre möjligheter att lära sig nya saker och utvecklas, om de är engagerade i aktiviteterna och det sociala samspelet på förskolan. Men både engagemanget och beteendesvårigheterna var inte enbart relaterade till barnets egna förmågor. Jag kan se i mitt resultat att barnets engagemang också var starkt relaterat till vilken avdelning barnet gick på. Avdelningar där personalen kunde hjälpa barnet att bibehålla uppmärksamheten vid en gemensam aktivitet spelade en viktig roll för barnets engagemang.

– En annan aspekt är andra barns intresse för det barnet sysselsatte sig med. Genom lärarnas lyhördhet och särskilt stöd i barnsamspel kan barn med beteendesvårigheter bibehålla sitt engagemang i leken, vilket gynnar deras utveckling och lärande.

– Jag kunde se att man ofta väntar för länge med att ge särskilt stöd till dessa barn, fram tills att de var uppåt fyra eller fem år och man började fundera på deras skolgång. Men då kan de ha förlorat mycket och exempelvis redan ha hamnat utanför barngruppen. Tidiga insatser är mycket viktiga! Barnet behöver goda, sociala relationer som stödjer engagemanget som är nödvändigt för deras utveckling och lärande i både förskolan och skolan.

Vilken nytta har de som arbetar i förskolan av just dina forskningsresultat?

– De kan lära sig att tidigt upptäcka barnets behov av stöd i förskolans vardag med fokus på deras engagemang. Personalen bör även bli medveten om att barnets beteendeproblem kan hindra deras aktiva engagemang i aktiviteter och socialt samspel.

Tecken på att barnet är aktivt engagerad handlar exempelvis om deras kroppsspråk, ögonrörelser, fokusering, intresse och liknande. För om pedagogerna kan lära sig att se barn på det sättet, kan de skapa situationer och aktiviteter som intresserar barnet och därmed uppmuntra deras egna vardagsengagemang. I stället för att – som ofta sker – försöka dämpa deras beteendesvårigheter som när de exempelvis har svårt att sitta still vid en gemensam aktivitet.

– Det gäller alltså att uppmuntra det som fungerar, i stället för att dämpa det som inte fungerar. Då finns det chans att barnen stannar kvar längre i det de gör och det gynnar i sin tur deras utveckling och lärande.

– Men det handlar också om att pedagogerna måste reflektera inom det egna arbetslaget. Barnets svårigheter och behov av särskilt stöd sker i skärningspunkten mellan omgivningens krav och barnets förmåga att möta dessa krav. Mina resultat visar att personalen uppvisar lägre lyhördhet i mötet med barn med beteendesvårigheter. Detta leder i sin tur till lägre engagemang hos barnet. Det finns alltså en ömsesidig påverkan mellan barnets beteendesvårigheter, engagemang och personalens agerande.

– Därför bör personalen fundera över hur barnets behov av särskilt stöd identifieras och vilka insatser som bör göras. Exempelvis vad i aktiviteten hindrar och möjliggör barnets engagemang? Hur kan verksamheten organiseras för att gynna barnsamspel och öka barnets engagemang? Hur kan personalen öka sin lyhördhet för att gynna barnets engagemang? Det handlar alltså både om barnet och miljön.

Hur kommer det sig egentligen att du blev forskare?

– När jag utbildade mig till specialpedagog i Göteborg och skrev min uppsats den sista terminen, tyckte jag det var spännande att få samla in empiri som sedan skulle analyseras och tolkas. Det var då jag blev intresserad av att forska. När jag sedan började arbeta på Högskolan i Jönköping fick jag så småningom kontakt med forskningsledaren Mats Granlund och CHILD-gruppen. Jag sökte tjänsten som doktorand i forskningsprojektet om tidiga insatser i förskolan som blev grunden för min avhandling.

Vad är det roligaste med forskaryrket?

– Det roligaste är att analysera min insamlade data. Men också bidra med kunskap om hur personalen kan identifiera och stödja barn som är i behov särskilt stöd. Annat som har varit roligt under doktorandtiden har varit att möta personalen på förskolorna och berätta om resultaten. Det är viktigt att återkoppla till dem.

– Sedan är det också väldigt stimulerande att träffas internationellt. Jag har rest till bland annat Australien, Portugal, och USA. Förskolorna kan visserligen skilja sig åt mellan länderna. Genom samverkan försöker vi identifiera likheterna men också olikheter som är relaterat till engagemang hos barn i behov av särskilt stöd.

Vad gör du på din fritid?

– Jag har tre barn, en vuxen dotter och tvillingar i övre tonåren, en pojke och flicka, som behöver sin uppmärksamhet. Men jag har också två hundar så det blir härliga skogspromenader med dem. Dessutom gillar jag att odla, se film och läsa böcker.