Trine

Klette

Publicerat 2018-03-22

Vem är du?

– Jag är född 1953, har två barn och bor i Oslo. Efter några år som antropologistudent på 70-talet, bestämde jag mig för att bli sjuksköterska.

– Så länge jag kan komma ihåg har jag varit intresserad av barn och när jag fick mitt första barn 1978, började jag att läsa böcker av Alice Miller och Selma Fraiberg för att veta mer om barns behov. Speciellt Alice Millers böcker öppnade mina ögon och gjorde mig engagerad i det som senare skulle bli mitt forskningsområde.

– När jag fick mitt andra barn 1992, fortsatte jag att studera. Jag fick möjlighet att fördjupa mig i ämnen som intresserade mig. I samband med detta fick jag genom min handledare, Kari Killén, chans att delta i ett forskningsprojekt som skulle undersöka sammanhanget mellan tidigt samspel och anknytning. Jag hade ansvaret för rekrytering och uppföljning av hundra mödrar med spädbarn över en femårsperiod. Denna undersökning blev utgångspunkt för min doktorsstudie, där jag undersökte betydelsen av tröst i barndomen, och sammanhanget mellan tröst och anknytning.

Vad gör du på din fritid?

– Då tillbringar jag gärna tiden med mina barn och goda vänner. Jag gillar också att läsa, promenera, gå på konstutställningar och konserter. Men med det stora intresse och engagemang jag har i min forskning, är det inte alltid klara gränser mellan arbete och fritid ...

Hur kommer det sig att du blev forskare?

– Det blev jag närmast av en tillfällighet. Jag hade inte tänkt på det innan jag utbildade mig. Men jag har alltid gillat att läsa och skriva, och alltid varit nyfiken av mig. Och då jag lärde känna anknytningsteorin i mitten av 1990-talet, föll mycket på plats för mig.

Vad är det roligaste med forskaryrket?

– Helt klart detta att ha möjlighet till fördjupning och få nya kunskaper i ett intressant ämne. Och genom forskningen får jag många chanser, både muntliga och skriftliga, att dela med mig av det jag finner. Jag upplever ganska ofta att studenterna finner mina ämnen intressanta, och det är väldigt inspirerande. Men det viktigaste är att jag kan bidra till ökade kunskaper av betydelsen av god barnomsorg!

Berätta om din forskning!

– I korthet så forskar jag på sambandet mellan barnomsorg och anknytning. Just nu håller jag på och analyserar data från en undersökning om ettåringar i förskolan. Det är en kvalitativ studie, där vi följt 13 ettåringar det första året i förskolan. Avsikten är att lära mer om hur de minsta reagerar på, och anpassar sig, till förskolelivet med dess separationer och återföreningar. Vi har filmat barnen och intervjuat personal och föräldrar, och tar även upp hur vuxna hanterar olika situationer. Den första vetenskapliga artikeln från denna studie blev publicerad 2016. Den handlade om samspelet mellan barn och pedagoger under en måltid (se: http://www.tandfonline.com/doi/abs/10.1080/03004430.2016.1220943).

– Vi vet idag en hel del om små barns behov av förutsägbarhet och nära kontakt med en anknytningsperson. Ändå överraskade det mig att mer än 80% av norska ettåringar går i förskola på heltid. Separationsångesten är normalt allra starkast när barn är mellan 8 och 18 månader, och många av de barn vi observerade grät när föräldrarna lämnade dem på förskolan. De flesta ettåringar kan varken tala eller gå, och är utlämnade till vad som händer dem. Det har också överraskat och bekymrat mig att bemanningen och kompetensen i de norska förskolorna är så ojämn.

– Våra resultat tyder på att ettåringar så småningom anpassar sig och samarbetar så gott de kan. Men priset för denna anpassning kan vara högt, i form av stress och obearbetade känslor. Ett flertal av de barn vi observerade under måltiderna, efter ett halvt år i förskolan, var påfallande passiva och tysta. De verkade ha gett upp att få uppmärksamhet och satt mest stilla och väntade på maten. Då den blev serverad, försökte de äta så gott de kunde själva, många utan hjälp. Måltider är annars ju ideala situationer för positivt samspel med små barn, men den möjligheten tillvaratogs inte.

Vilken nytta har de som arbetar i förskolan av just dina forskningsresultat?

– Jag hoppas och tror att det jag observerat är till nytta när det handlar om att ta de minsta barnens behov på allvar. När jag föreläser för förskolepersonal, får jag intryck av att allt fler förstår vikten av tröst och att de vill bli snabbare till att trösta. Men att trösta tar tid och därmed är man beroende av att det är tillräcklig bemanning i förskolan. Alla människor behöver bli sedda och bekräftade för att trivas, och små barn har speciellt stora behov av att bli sedda av en enda person.

– Forskning visar att de två–tre första årens erfarenheter präglar oss i särskilt hög grad, både fysiskt, känslomässigt och socialt. Om små barn inte upplever trygghet, förutsägbarhet och stabilitet i förskolan, kan de komma att utveckla ängsliga anknytningsmönster som präglar dem genom livet ...

Har du fortsatt med ditt avhandlingsämne?

– Jag kommer ganska säkert att fortsätta att arbeta med detta viktiga område. Anknytningsteorin har gett mig referensramar och metoder som hela tiden bidrar till ökad förståelse och nya frågor när det handlar om barnomsorg.

Lästips

Trines avhandling

Tid for trøst – En undersøkelse av sammenhenger mellom trøst og trygghet over to generasjoner.

Böcker av Trine Klette

Klette, T (1997). Hvem ser barnet? Kommuneforlaget: Oslo.

Skagestad, T. & Klette, T. (2008). Se meg. Å vokse opp med syke foreldre. Oslo: Noras Ark.

Klette, T. (2013). Betydningen av tidlig tilknytning og trøst. I: Foss, E. & Lillemyr, O.F. (red). Til barnas beste. Veier til omsorg, lek, læring og danning. Oslo: Gyldendal.

Annat om ämnet

Bowlby, J. (2010). En trygg bas: klinisk tillämpning av anknytningsteorin. Stockholm: Natur & Kultur.

Om anknytningsteorins historia och utveckling, av en central och erfaren forskare: The Verdict Is In – The case for attachment theory.

Webbplats för forskning om sambandet mellan barndomstrauman och hälsa.

 

Skrivet av Lotte Mjöberg.