Maria
Reis
I Maria Reis studier av hur de yngsta förskolebarnen agerar och lär sig matematik i sina lekar, har hon sett hur storleksordnandet är centralt. Likaså hur viktigt det är med stimulerande och utmanande material. Och att ”matematik finns överallt i vardagen” tror hon inte på.
Maria Reis är förskollärare i sitt hjärta, trots att hon numera undervisar i pedagogik vid Göteborgs universitet.
– Frågar någon mig vad jag är, svarar jag alltid att jag är förskollärare. Jag blev ”headhuntad” till högskolan i Borås och från början var jag tveksam till om jag skulle ta jobbet. Men min familj övertalade mig, de tyckte att jag kunde pröva något nytt efter tjugo år på samma förskola!
– Mina lärarstudenter brukar också säga att det märks att jag är förskollärare, när jag är ute och besöker dem på förskolorna.
Det var också genom förskolearbetet på 1980-talet som hon började intressera sig för de små barnens matematiska lärande. Hon hon blev nyfiken på barnen i förskolan egentligen lär sig matematik.
– Ja, jag stötte på några barn som inte räknade på samma sätt som de andra och började fundera över vad de kunde bero på, säger hon.
Målmedvetna och strategiska
Detta ledde till en uppmärksammad C-uppsats år 1998 och en magisterexamen 2003. Avhandlingen Att ordna, från ordning till ordning. Yngre förskolebarns matematiserande lades fram vid Göteborgs universitet 2011. Maria Reis använde sig av Ference Martons variationsteori. Hennes avhandling tillkom inom ramen för forskarskolan i utbildningsvetenskap vid Centrum för utbildningsvetenskap och lärarforskning, Cul, Göteborgs universitet.
Under avhandlingsarbetet filmade Maria Reis en grupp 1–3-åringar under två terminer, sammanlagt blev det 47 timmar film. Barnen lekte och ägnade sig spontant åt att räkna och storleksordna, sortera och göra mönster. Hon kunde då tydligt se hur barn strategiskt arbetar med ytterligheter och motsatsförhållanden, med storleksordningar, dimensioner och variationer. De största och minsta föremålen som barn placerade i torn visade sig vara lättast, det var de mellersta ringarna som var besvärligast att ordna i storlek.
– Små barn generaliserar efter sina tidigare erfarenheter, de måste separera aspekter av betydelse för att kunna ordna föremål i storlek. Jag blev imponerad av hur målmedvetet, strategiskt och kunskapsutvecklande de arbetar. En av dem, en pojke på 2,5 år, satt exempelvis i hela 54 minuter och byggde ett koniskt ringtorn.
Att gå ifrån rätt/fel-tänkandet
Vikten av varierat, kreativt och utmanande material på förskolan är något Maria talar sig varm för. Annars blir det ett alltför vanemässigt rätt/fel-tänkande hos barnen – de lär sig snabbt hur det ”ska” vara. Gör man alltid på ett visst sätt uppfattar de det som det rätta. Materialet behöver dessutom bytas ut ibland, så att det inte är samma material jämnt. Det gäller att utmana barnens kreativitet och matematiklärande.
När Maria började intresserade sig för ämnet, fanns inte mycket svensk forskning på området. Camilla Björklunds avhandling Hållpunkter för lärande. Småbarns möten med matematik (2007) var visserligen mycket uppmärksammad. Men den utgick från en finsk-svensk kontext, eftersom Camilla då var verksam i Jakobstad, Finland. Maria och Camilla samarbetar i dag.
– Matematiken var länge på undantag. Jag kommer ihåg när jag utbildade mig till först barnskötare och sedan förskollärare på 70-talet – då hade vi ingen matematik alls i undervisningen!
Finns matematiken i vardagen?
Även om det uppmärksammas mer i dag, anser Maria Reis att synen på matematik i förskolan blivit lite snedvriden. Det vanligt förekommande uttrycket att ”matematiken finns överallt i vardagen”, tycker hon exempelvis är åt skogen:
– Ja, matematiken blir lätt osynlig om den finns överallt. Risken är att lärarna inte poängterar exempelvis matematiskbegrepp eller leder barnens lärande vidare. Matematiken behöver studeras, tolkas, synliggöras och beskrivas.
”Matematiserande” tycker hon för övrigt är ett bättre begrepp än räkning eller matematik – det står för ett lärande i handling.
– Tyvärr ser jag bland mina lärarstudenter på högskolan att många inte tycker matematik är roligt och att de har dåligt självförtroende på området. Det behövs fler kunniga, engagerade utbildare på lärarutbildningarna, som kan lyfta synen på barns matematiserande. Det råder också brist på forskning i Sverige om barns icke-verbala matematiska lärande.
Text: Lotte Mjöberg
