Hej!
Jag är specialpedagog och arbetar med ett arbetslag som har en pojke på fem år som har väldigt svårt att släppa tanken på att ge igen om han själv eller någon kompis utsatts för en oförrätt. Det kan krävas timmar av pedagogerna för att avvärja och avleda ett slag eller en knuff.
Vi försöker arbeta med att bekräfta de känslor pojken har och har tillsammans med honom kommit fram till alternativ att ta till när han vill slå på kompisarna. Det handlar då om att han får slå på en madrass eller en kudde, vilket han säger att han tycker känns bra. I stundens hetta accepterar han dock inte detta alternativ utan kan under flera timmar försöka slå till kompisen i stället.
Jag uppfattar honom som mycket intelligent och med en otrolig förmåga till att planera. Det kan handla om att han tar kontakt med ett barn som han normalt sett inte leker med och kommer överens med hen om att de ska leka på en speciell plats. När det inbjudna barnet kommer till platsen väntar en annan kompis där, och på pojkens kommando gör denne något som skadar barnet som bjudits in, t.ex. spänner en gren och släpper den i ansiktet på barnet. Pojken berättar sedan att han ville att detta skulle ske.
Jag uppfattar honom som ett barn som har höga krav på sig hemifrån. Kommunikationen med vårdnadshavarna är något ansträngd då de menar att ”det är förskolan som gör något fel” samtidigt som de beskriver att de känner igen visst beteende hemifrån.
Jag och arbetslaget känner oss rådvilla i hur vi ska arbeta vidare och vad vi kan göra ytterligare för att stötta, stärka och utveckla ett fungerande samspel med övriga barn i gruppen.
Har du några råd att ge oss?
