Anne

Greve

Anne Greve är förskollärare i grunden men är nu verksam som försteamanuensis vid avdelning för lärarutbildning och internationella studier, Høgskolen i Oslo. Hennes forskningsintresse rör små barns vänskapsrelationer. 

Under sin uppväxt var hon tidigt klar över att hon inte skulle bli förskollärare.

– Jag trodde nog inte att en förskolelärarutbildning var tillräckligt fint och mina föräldrar hade väl gärna sett att jag blev jurist eller liknande …

– Men jag har alltid varit intresserad av barn – inte bara att vara med dem utan också av pedagogik. Och jag såg förskolläraryrket som något ganska fritt, friare än att vara lärare i grundskolan.

Så det var förskollärare hon blev till slut ändå. Hon blev färdig med sin utbildning 1983. I sjutton år arbetade hon sedan som förskollärare i Oslo. Under ett år arbetade hon med sexåringar, motsvarande en svensk förskoleklass. Efter att ha läst pedagogik på universitetsnivå (Anne tog en master i ”barnehagepedagogikk”) började hon arbeta på en förskola knuten till universitetet. Många av föräldrarna där höll på med sina doktorsavhandlingar.

– Jag hade själv länge lekt med tanken att doktorera men tyckt att det var lite ”skummelt”, som Anne uttrycker det på sin norska.

– Men när jag arbetade på universitetets förskola förstod jag att det inte var något konstigt att doktorera och att jag skulle kunna klara det.

Den viktiga vänskapen

Genom en rad udda tillfälligheter kom Anne att få möjlighet att doktorera som stipendiat på lärarutbildningen.

– Jag kom verkligen direkt från praxisfältet rätt in i den akademiska världen!

Anne blev klar med sin doktorsavhandling år 2006, men enligt norsk sed fick hon vänta ett år innan hon lade fram den. I en kvalitativ studie hade hon undersökt tvååringars vänskapsrelationer:

– Vänskap är ju något som är viktigt för alla och när jag arbetade som förskollärare märkte jag att tvååringar verkligen sökte vänner på ett aktivt sätt.

Sedan 2007 är hon numera försteamanuens vid Høgskolen. Där är hon ”faglig koordinator” för två olika mastersutbildningar, den ena handlar om förskolepedagogik medan den andra är ett internationellt masterprogram. Det senare är stöttat av EU och har deltagare från hela världen. Hon fortsätter med sin vänskapsforskning, men fokuserar nu i stället ettåringarna. Hösten 2011 avslutar hon den kvalitativa studie hon gjort på ett par förskolor i Oslo-området.

– Ettåringarna vandrar runt mycket mer än tvååringarna, de har korta men viktiga och mycket intensiva ögonblick av kontakt med andra barn. Eftersom de inte är lika verbala som tvååringarna är det lätt att vuxna inte lägger märke till dessa ögonblick.

– Det ska bli spännande att avsluta detta projekt!

Livlig förskoledebatt i Norge

Anne, som är 51 år, bor med man och två tonårsbarn i utkanten av Oslo. Hon är djupt engagerad i den norska förskolesituationen och bland annat vice ordförande i norska OMEP (World Organization for Early Childhood Education). Hon berättar att det varit svårt för många föräldrar att få förskoleplats. De har fått förlita sig på far- och morföräldrar, dagbarnvårdare, au-pairer … Men nu har den rödgröna regeringen med Jens Stoltenberg i spetsen deklarerat att alla barn över ett år ska ha rätt till förskoleplats. Anne Greve anser att detta är väldigt bra, men hon är samtidigt även orolig för att det kan gå ut över kvaliteten:

– Ja, för att hantera situationen bygger man nu jättestora förskolor med plats till många hundra barn. I en stor, gammal nedlagd margarinfabrik i Oslo skapas t.ex. en förskola med plats för 500 barn!

Anne tycker principiellt att detta rimmar illa med den nordiska förskoletraditionen, som ju bygger på att man ska kunna vara utomhus en del. Dessutom menar hon att storskaligheten kan framkalla känslor av främlingskap hos barnen. I Norge pågår sedan en tid även en debatt om de privata förskolornas vinstintressen. Nu har regeringen bestämt sig för att sätta tak på förtjänsten. De har även bestämt att förskolan ska satsa på kvalitetsvärderingar: bland annat ska alla barn under tre år språkkartläggas.

– Det är bra att regeringen är så engagerad i den norska förskolan. Men kartläggningar kan lätt leda till en ”testpedagogik” som bl.a. förminskar de estetiska ämnena. Och det tar mycket och värdefull tid från förskollärarna.

Hon ser det som en amerikansk trend:

– Jag är absolut inte emot att man ska hjälpa barn. Det kan ju ingen vara. Men det handlar om sättet det görs på. Regeringen har lyssnat på en amerikansk ekonom, James Joseph Heckman, i stället för på de norska pedagogerna.

Anne menar att en erfaren förskollärare kan använda sin egen erfarenhet i stället för kartläggningsverktyg. Hon eller han kan finna de barn som behöver hjälp utan att alla ska behöva kartläggas. Hon berättar slutligen att det saknas utbildade förskollärare i Norge. Det är vanligt att en barngrupp på arton barn endast har en enda utbildad förskollärare (utöver de två övriga i personalen).

– Man har utbildat för få förskollärare, helt enkelt, och dessutom har yrket haft låg status, förklarar hon. Men det verkar bli ändring på det nu.

Text: Lotte Mjöberg