Cecilia

Wallerstedt

Cecilia Wallerstedt undersöker hur barn delar med sig av sina musikupplevelser och vad läraren kan göra för deras lyssnande. Vilka redskap som är användbara i musik, för såväl intryck som uttryck? Cecilia är docent i pedagogik vid Göteborgs universitet, Institutionen för pedagogik, kommunikation och lärande.

Berätta lite om dig själv!

Jag är utbildad gymnasielärare i ämnena musik och matematik. Jag arbetade under några år som detta i Skövde och började sedan läsa en forskningsförberedande kurs i musikpedagogik på Högskolan för scen och musik i Göteborg. I samband med detta fick jag chans att börja arbeta i ett forskningsprojekt om estetiska ämnen i förskolan och samtidigt gå forskarutbildning. Jag kom sedan att intressera mig för musik i förskolan och särskilt musiklyssning.

Jag disputerade 2010 på en avhandling om taktart i musik: ”Att peka ut det osynliga i rörelse. En didaktisk studie av taktart i musik.” Forskningsprojektet jag var med i resulterade bland annat i boken ”Konsten att lära barn estetik” som kom 2008. Jag jobbar just nu nästan heltid med forskning och har till viss del undervisning i förskollärarprogrammet. Jag är en del av den barnpedagogiska forskargruppen i Göteborg med bland andra Ingrid Pramling Samuelsson och även av gruppen som intresserar sig för IT och lärande under ledning av Roger Säljö.

Varför blev du forskare?

Jag har alltid varit väldigt intresserad av skola, lärande, undervisning och kommunikation mellan människor. Att forska i pedagogik är verkligen en möjlighet att få fördjupa sig i dessa frågor. Det är också roligt att få vara med och bidra med ny kunskap inom området, skriva böcker som kan påverka lärarutbildningar, framtidens lärare och därmed framtida generationers barn. Det känns ansvarsfullt och viktigt. Men det är svårt också. Forskning är en väldigt långsam process och det gäller att ha tålamod. Det jag studerar nu kanske inte blir publicerat förrän om ett par år.

Vad forskar du om?

En grundfråga för mig är: hur kommer det sig att två personer som hör samma sak ändå kan uppfatta det olika? Lyssning är en central förmåga i musik som blir avgörande oavsett om det handlar om att spela själv, skapa ny musik eller lyssna tillsammans med andra. Jag har studerat hur barn gör för att dela sina musikupplevelser med varandra och även hur läraren kan bidra för att barn ska utveckla sitt lyssnande.

De situationer jag har studerat har varit tillsammans med barn i åldrarna 4-9 år och tillsammans med förskollärare, grundskollärare, fritidspedagoger och musiklärare. I min forskning använder jag mig av videodokumentation och jag analyserar interaktion mellan människor. Jag försöker förstå hur saker framstår ur barns och lärares perspektiv och hur de lyckas koordinera sina perspektiv, samt hur lärare kan bidra till att utmana och utveckla barns perspektiv inom musik.

Efter min avhandling har jag varit speciellt inriktad på att forska om hur barn använder en ny teknologi för improvisation och komposition i musik. I detta projekt har jag och mina kollegor i Göteborg samarbetat med flera andra länder inom EU.

Vad säger forskningsresultaten?

Det forskningen visat är att lärare har en väldigt viktig roll för barns lärande i musik. Läraren kan inte ersättas av ett dataprogram och läraren kan inte heller enbart lita till att barn utvecklar musikaliska förmågor bara för att de har tillgång till musik och instrument. Barn kommer från skilda förutsättningar och förskolan är en oerhört viktig plats för att möjliggöra att alla får chans att lära sig musik; att bli delaktiga i olika musikkulturer. En förutsättning för att läraren ska kunna bidra är att kunskap i musik problematiseras.

Mycket är förgivettaget inom ämnet musik och det är mycket vanligare att man talar om vad man ska göra istället för vad man ska lära. Vi har närmat oss kunskap i musik och skapande genom att tala om det i termer av redskap. Redskap kan vara t.ex. instrument eller dataprogram, men även gester, ord och begrepp som vi använder för att tänka och tala om musik, för oss själva eller i kommunikation med andra.

Min forskning har visat att även då läraren inte introducerar barn för några nya redskap så uppfinner de egna, lokala begrepp. När läraren visar på nya begrepp i musik påverkar detta också hur barn skapar mening i musik. Det kan gälla allt från att barn som fått lära sig om taktart använder detta i sin lek med varandra och säger ”ska vi göra en egen tretakt”, eller barn som fått tipset att man kan jämföra musik genom att röra sig till den som säger ”den här låten var lite mer gungig än den här”. Jag tror vikten av lärarens roll är något som både kan stärka och utmana förskollärare och musiklärare som arbetar med barn och musik.

Hur ska du fortsätta med ditt forskningsämne?

Just nu håller jag på med ett projekt där jag är ute på högstadiet i musikklassrummet och i band som spelar på sin fritid, och tittar på hur dessa aktiviteter påverkas av olika internet-resurser. Hur används t.ex. smartphones av elever när de ska lära sig spela låtar? Intressant nog ser jag att mycket av problematiken kring kommunikation med och i musik är densamma för högstadieeleverna som för förskolebarnen. Det understryker vikten av att lägga en god grund redan i förskolan. Jag är också med och utformar ett projekt tillsammans med ett konstmuseum där vi ska studera barns lärande inom konst.

Vad gör du när du inte forskar?

När jag inte forskar är jag tillsammans med mina egna barn, 2 och 5 år. Just nu är vi mycket ute i skog och mark på landet där vi bor och njuter av våren. Jag älskar också att sy kläder, mest till barnen men också till mig själv. Detta upptar det mesta av min tid, men jag är också intresserad av hästar och ridning, konst och musik. Jag spelar själv piano och trumpet.

Läs mer

Här hittar du avhandlingen i fulltext. 

Skrivet av Lotte Mjöberg